Känner att jag måste skriva av mig. För att rensa huvudet. Allt hände så plötsligt. Jag kom hem efter en lång dag i skolan - måndag. Jag var så glad att jag faktiskt hade haft min sista måndag, med måndagspass någonsin på piläng. Jag var jätte hungrig & när jag gick hem för att hämta min cyckel kunde jag bara tänka på hur hungrig jag var. När jag kom hem så stod pappa på uppfarten och målade brädor. Precis när jag skulle sticka igen kom pappa fram till mig & kramade mig. Jag fattade att något var fel. Han sa att farmor inte hade klarat det.

Jag ville inte fatta det! Att både farfar OCH farmor gått bort under två månaders tid. Av samma jävla sjukdom. Tårarna bara rann men pappa brydde sig inte om att hans tröja blev alldeles blöt av mina tårar. Jag cycklade till lägenheten och hade inte förstått det än. Ville inte förstå. Hon är borta. Jag kommer aldrig mer få se henne. Allt gick så snabbt. Bara för en vecka sedan hade jag ju träffat henne. Hon var som vanligt. Samma älskade, snälla, omtänksamma farmor som jag kände. Nej hon skulle klara detta. Iallafall några månader till. Men nej.. Hon fick en propp och hon orkade inte mer.

Då kom ångesten. När familjen skulle hälsa på henne på sjukhuset var det enda jag kunde tänka på mina arbeten som skulle vara klara. Hur hade skolan tänkt att vi skulle klara av det? Eftersom jag inte märkte något fel på henne tänkte jag att allt kommer ordna sig. Hon kommer hem snart. Om jag bara hade vetat att det var sista gången jag någonsin skulle få träffa henne. Få se henne skratta, vara glad. Få höra hennes röst och få krama henne.

Det känns så tomt. Som att en del av mig saknas. Men hon är fortfarande kvar här. I mitt hjärta. Och tystnaden. Den är värst. Då kommer alla tankar till liv. Allt gick så snabbt. Faan! Begravningen var idag. Om jag bara hade fått träffa dig en gång till. Så du fick veta hur stor saknaden är. Hur mycket jag älskar dig, hur stolt jag är över dig.
vila i frid, du var bäst ♥

måste skriva av mig igen..
känns lite lättare då. Det känns som att jag inte har några tårar kvar.. När jag är glad får jag dåligt samvete för att jag inte tänker på honom och allt dåligt. För jag vill inte förlora honom, jag är inte redo för det. Igår gick jag hem från skolan, efter fysiken för att vi pratat om cancer & strålning & hur många som dör & om man blir strålad försvinner det, men varför försvinner det inte från farfar?
Han har redan strålats, opererats, tatt mediciner, prövat allt. De kan inte göra mer åt det nu.. Han mår sämre nu & då kommer inget eller ingen kunna hjälpa honom. De där jäävla cellerna med cancern kommer fortsätta spridas.
Det är som att vänta på hans död.
Nu tänker jag tillbaka på alla gånger jag suckat för att farfar & Kerstin skulle äta här, önskar att jag skulle spenderat mer tid med dig.
farfar jag älskar diig ♥