måste skriva av mig igen..
känns lite lättare då. Det känns som att jag inte har några tårar kvar.. När jag är glad får jag dåligt samvete för att jag inte tänker på honom och allt dåligt. För jag vill inte förlora honom, jag är inte redo för det. Igår gick jag hem från skolan, efter fysiken för att vi pratat om cancer & strålning & hur många som dör & om man blir strålad försvinner det, men varför försvinner det inte från farfar?
Han har redan strålats, opererats, tatt mediciner, prövat allt. De kan inte göra mer åt det nu.. Han mår sämre nu & då kommer inget eller ingen kunna hjälpa honom. De där jäävla cellerna med cancern kommer fortsätta spridas.
Det är som att vänta på hans död.
Nu tänker jag tillbaka på alla gånger jag suckat för att farfar & Kerstin skulle äta här, önskar att jag skulle spenderat mer tid med dig.
farfar jag älskar diig ♥