för 4 år sen fick vi reda på att farfar fått cancer.. Jag va 11år då och förstod inte vad dt innebar, jag fattade inte att han faktiskt kunde ha dött. Min farfar har alltid gjort mig glad, han är verkligen jätte snäll & pigg som person och skulle kunna göra vad som helst för sina nära och kära. Men för en månad sen ändrades allt. Farfar & Kerstin skulle flytta från huset till en av lägenheterna i hamnen. När flyttbilarna kom för att hämta de sista sakerna kunde han inte resa sig upp & visste inte var han va. Han åkte med ambulansen till sjukhuset & stanna där i en vecka, då låg han verkligen i ''dödsbädden'' & den 31januari gick han från att inte komma ihåg något till att se att jag klippt lugg.jag insåg hur allvarligt allt verkligen va. Jag grät varje natt och ville helst bara skita i allt.. Men jag fick rycka upp mig & låtsas att inget hänt, va mrs sunshine.  Men när han strålats 5 gånger kunde de inte göra mer, så vi fick hålla hoppet uppe. Tillslut blev han bättre, när vi träffade honom
När jag va liten frågade farfar vem som skulle komma & fira min brors födelsedag & då svarade jag ''alla kommer hit, mormor&morfar, farmor&Carl, Josse&Camilla, Anders&Rosmarie & Per'', då frågade han ''men jag & Kerstin då?'' & då svarade jag ''men ni tillhör ju familjen.'' Att bara tänka på detta börjar jag gråta, man ska vara lycklig för de man har i sin närhet. Helt plötsligt kan de försvinna.
u don't know what u got til its gone..